Välkommen till världen älskade Charlie!

Med dunder & brak valde vårt älskade barn Charlie komma till världen den 20 september kl 07.32. 2905gram och 50cm lång i vecka 35+2. Helt oförberedda var vi men allt gick bra.

Vattnet gick kl 03.15 hemma i sängen och kl 07.32 var han ute, min KÄMPE! Allt gick väldigt snabbt, så någon smärtlindring mer än lustgas var det inte tal om när jag kom in till förlossningen. Jag fattade knappt att han skulle komma just då, vi hade ju inte packat mina saker....jag skulle ju hålla mig 2 veckor till. Men där fick jag! Hade absolut ingen smärta när jag fattade att det var vattnet som hade gått. De frågade på förlossningen när jag ringde om jag hade ont, nej inte en enda krämpa. Så de misstänkte att det inte var vattnet men ville jag skulle komma in för en kontroll. Men det kändes som det forsade mellan benen och värre blev det när jag la mig på förlossningssängen. Det sa bara pang när läkaren skulle känna "där nere". Och ja, allt vatten var ute och smärtan tog ilfart igenom kroppen. Jag visste inte hur jag skulle hantera allt, jag visste inte vad jag ville överhuvudtaget. Hade inte läst på mig så mycket om olika smärtlindringar alls, men det blev inte på tal om något annat än lustgas. EDA hade jag ju läst om men risken finns att värkarna stannar av sa barnmorskan och det var det minsta jag ville just nu. Men det var inte aktuellt, kl 03.30 när jag var inne så var jag öppen 2cm, kl 05.00 var jag öppen 5cm och kl 07.00 var jag öppen 10 cm med en liten kant, men sen tilltog smärtan. Nu kom krystvärkarna! Det var helt omöjlit att hålla emot, det var fasiken bara att trycka fast barnmorskan sa att jag skulle ta det lite lungt. Men hur i hela friden gör man det? Men jag tryckte på av kung & fosterland och hans huvud bara for fram och tillbaka och jag trodde aldrig att han skulle komma ut. Jag frågade gång på gång "när kommer den egentligen?" Lustgasen gjorde mig helt borta, allt snurrade och jag tappade kontrollen över allt kändes det som. Men efter några djupa andetag var känslan borta och dags att krysta igen. Men till slut såg jag att huvudet var ute, och en krystning till så sa det plopp, Charlie har kommit till världen. Helt chockad kände jag mig och jag minns att jag frågade gång på gång vad det var för kön. Det kändes som en evighet innan jag fick svaret. T sa snabbt att det är en pojk, "jag har fått en son"! Charlie lades på min mage direkt och snabbt var de framme med massa filtar, mössa och extra värmekuddar för att de sa att små bebisar har svårare att hålla värmen. Vi båda kunde knappt att det var sant, vi har nu blivit föräldrar till en son. En person vi kommer älska livet ut och som kommer älska oss! Denna känsla går inte att beskriva för någon som inte upplevt den själv, det är helt magiskt!

Ganska snabbt fick vi ett eget rum på BB, så skönt. Där inne kunde vi mysa med Charlie i lugn och ro och försöka få igång amningen. Men Charlie är lite för svag för att kunnas ammas på heltid. Så till en början orkade han bara ammas i 5 minuter så vi fick ge han ersättning på kopp och sedan sked. Men efter någon dag ökade vi amningen till 10 minuter och där står vi kvar en idag. Charlie får inte anstränga sig för mycket vid måltiderna då han lätt tappar vikt. Han behöver alla gram han har på rätt sida av vågen. Men han är en riktig kämpe här hemma nu, 6 dagar gammal. Tänk att imorgon är han 1 vecka. Tiden går fort när man har roligt, eller hur?

Imorgon är det dags att ringa BVC för första gången och be om att få komma dit och väga honom. Hoppas innerligt att han fortsätter öka i vikt så han kan lägga på sig lite hull, för Charlie är minsann en mini-människa men också världens sötaste!