Försäljare.

Igår kväll ringde det plötsligt på dörren och jag gick och öppnade. Där står det en kille och fnittrar på det mest larvigaste viset jag någonsin har varit med om. Okej om det hade varit en 13-årig tjej, men här stod det förmodligen en kille/man runt 30-års åldern. Jag stod där och bara tittade på han, och han fnittrade. Till slut öppnade han munnen och frågade om jag hade årsböckerna från AHA. Och jag svarade ja eftersom jag förra året blev lurad av en annan kille som plingade på dörren och lovade så gott om dessa böcker, detta slutade med att vi får en dyr räkning varje år på dessa förbaskade böcker som dessutom inte skulle kosta så mycket enligt försäljaren. Men det är bara att bita i sura äpplet och betala, går visst inte att säga upp...
Men åter till situationen vid min dörröppning. Killen utbrister i sitt fnitter; Jaha, jag anade att du hade dessa böcker. Och jag säger ännu en gång att jag redan har dessa böcker och är inte intresserad en gång till. Men han står där och fattar inte min poäng, då plötsligt försöker han bjuda in sig själv i mitt hem. Nu börjar jag bli irriterad och säger att jag absolut inte är intresserad. Han fortsätter med sitt jäkla fnittrande och jag börjar seriöst fundera över om det är något fel med honom. Jag får snabbt avsluta samtalet genom att börja stänga dörren, och till slut går dörren igen.
Jag hör hur han ringer på grannens dörr och sambon går till vår dörr för att kika hur han lyckas med dom. Grannen stänger nästan dörren lika snabbt hon öppnade den. Konstigt?!

Såhär ser dessa "berömda" böckerna ut. Och tyvärr har jag 2 år kvar att betala på. Men visst kan jag förstå själva tanken när det gäller dessa böcker. Det står om det mesta som hände just det året. Men hur många gånger tror ni man har kikat i dom? Högst en gång, den dagen man fick den.
Nu ska jag stå på mig, jag ska inte gå på detta en gång till. Man kan inte alltid vara vänlig och tacka ja till alla erbjudanden hit och dit bara för att vara snäll. Men jag är stolt över mig själv över igår, jag lyckades ju tacka nej och nästan vara lite otrevlig. Inte min stil alls.... Men han gick över gränsen genom att bara fnittra utanför min dörr som en annan fåne.


Idag kommer jag ta hand om mitt halsbränna problem, jag kommer gå utanför dörren idag för att bli körd till apoteket. Jag har insett att jag måste be dem om en mirakelkur för nu orkar jag inte mer. Hur jag än gör så slår den till som värst på kvällen och dessutom precis när jag ska sova. Jag orkar inte en kväll till, inte en till. Men jag kan ändå förlika mig med tanken att det faktiskt inte är många veckor kvar av denna graviditet överhuvudtaget. Idag är det exakt 3 veckor kvar tills h*n är välkommen ut här i Eksjö. Sedan är det bannemig fritt fram enligt mig. För nu börjar jag bli trött på detta, ärligt talat.

Dagarna går..

Har funderat att uppdatera bloggen i några dagar, men kommer alltid fram till samma svar; Vad är det som har hänt sen sist? Nej inget speciellt. För det känns precis så. Mina dagar är ganska lika när jag bara ligger här hemma. Det har varit Tre kronor dessa 4 dagar då min sambo har varit ledig från jobbet. Men nu är det dags för honom att jobba i veckan och jag blir ensam här hemma. Men tänk ändå vad dagarna kan gå fort trots att man egentligen inte gör något alls. Kan ju i och för sig ha med att göra att vi kommit in i säsong 5 på Tre kronor och varje avsnitt är 50 minuter, hela dagarna bara springer iväg. Men som jag sa innan idag, snart blir det att byta bajsblöjor i stället för att ligga här på soffan och bara ha sig själv att tänka på. Eller nu ljög jag, jag har ju såklart vårt barn i magen att tänka på och det blir man ständigt påminnd om. Det bökas omkring där inne med både fötter, knän och armbådar, och framförallt den ständiga och förbaskade HALSBRÄNNAN! Känns som jag provat alla mediciner som finns emot detta men inget hjälper. Någon som har tips?

Och det där med magen, känns som det inte växer ett dugg. Man kollar sig i spegeln hela tiden. Fast kan ju kanske bero på att man just gör det hela tiden. Alla kort ser likadana ut... men det kanske sätter raketfart nu det sista då vikten ökar desto fortare på bebisen. Jag hoppas jag får behålla magen 1 månad till, eller nu är det faktiskt bara 3 veckor kvar tills jag får lov att föda i Eksjö. En vecka närmare. Och förhoppningsvis en vecka närmare tills jag får börja röra på mig igen. Jag längtar otroligt mycket!!

Detta är alltså magen i lördags då vi gick in i vecka 33 (32+0).... och nästan identisk med förra veckan. Kan ju också bero på hur h*n bestämmer sig för att ligga där inne förutom att huvudet redan ligger neråt.

Just de, nu är alla bebiskläder och lakan tvättade och allt står i princip redo här hemma. Beställning lades idag på lite tillbehör till bilen som bebisen kommer behöva och super praktiska krokar att sätta på barnvagnen när det blir shoppingdags.

Nu är det kvällsmat som består av äggmackor och ska prova att dricka vatten nu på kvällen och hoppas på slippa en jobbig halsbränna när jag sedan lägger mig...

Läkarbesök & blombud.

Natten har rent ut sagt varit hemsk, förvärkar som kommit titt och som tätt och en viss katt som absolut bestämt sig för att inte sova. Och jag som är så ljudkänslig var min första tanke imorse; "Jerry säljs billigt på blocket och tradera idag". Vi får nog försöka bättra oss på att stimulera honom på dagarna när vi båda är hemma. Inte så lätt för mig som bara får ligga i soffan, men någon ändring måste ske innan jag får ett nervsammanbrott!

Och nu till dagens viktigaste händelse, läkarbesök 11.30. Och självklart var jag lika nervös som varje gång. Denna oro om man får åka hem eller direkt till förlossningen. Men jag hade turen på min sida även idag. Tappen står kvar på 13mm och det känns hur bra som helst (fast det vore bättre om den var längre såklart). Passade på att fråga läkaren hur stor chansen var att man får gå tiden ut eller gå över tiden. Hon sa att det var högst ovanligt, det hade skett någongång i hennes tid som läkare men jag skulle inte räkna med det. Varje vecka som går är bra, säger hon. Så min ovisshet får fortsätta helt enkelt, tiden får utvisa.

Idag kom det ytterligare ett blombud genom styrelsen i vår simklubb. En otroligt fin orkidé! Hoppas innerligt att jag kan hålla denna vid liv. Är inte speciellt känd för att få mina växter att överleva. Antingen så övervattnar jag dom eller så torkar de ihjäl. Hur lär man sig vad som är "lagom" inom blomvattning?

Jag ska försöka knipa!

Besök, blommor, byxleverans & matbud.

Idag har jag tänkt på det där med sovmorgon. Detta har jag fått njuta av sedan slutet av maj då jag gick hem från jobbet med havandeskapspenning. Helt plötsligt slog tanken mig idag, när som helst tar detta slut. Sovmorgon blir ett ord som kommer försvinna från mitt ordförråd. Jag försöker njuta för varje dag då jag kan vakna av mig själv utan en massa måsten. Snart kommer det ersättas med skrik, blöjbyten och "upp-och-hoppa". Men innerst inne kan vi väl inte klaga? Världens finaste barn kommer ju till världen. Precis som min bror och hans fru säger- Njut av att ha "egen tid" ! Jag försöker njuta så gott jag kan, trots krämpor och flås. För att ligga ner hela dagarna gör att ordet kondition inte existerar, det kan jag lova er. Men det kommer snabbt jobbas upp med alla barnvagnspromenader. Vad jag längtar!

Idag har jag haft besök av en helt otroligt underbar vän och hennes dotter, vad man uppskattar lite besök när man är själv här hemma. En vän som man litar på till 100% och kan prata om precis vad som helst, och pricken över i:et är ju såklart att få gosa med en söt och snäll liten flicka. Livet är allt underbart ibland.
Mitt i besöket ringer det på dörren. Förvånad som jag blev klev jag upp ur soffan och öppnade, och vem stod inte där? Jo en kär kollega från simklubben med en stor bukett med blommor. Bara för att liksom. "Jag följer dig på facebook, säger hon." Men hon ville så gärna titta förbi och se hur jag har det och hur jag mår. Lyckorus! Man blir så oerhört tacksam av att folk bara visar att de tänker på en, och kommer såhär på spontanbesök.

Underbara blommor, eller hur?

När magen började tryta efter mat passade jag på och ringa sambon och fråga om han tagit ut sin rast. Och turen som jag hade så hade han inte gjort detta än. Det blev hemleverans av en supergod kebabtallrik. Men varför smakar den nu helt plötsligt så starkt? Antingen har de ändrat receptet eller så har mina smaklökar ändrats otroligt mycket på sista tiden.
Och samtidigt hämtade han såklart ut min Traderavinst, mina mamma yoga byxor från Sobea. Rosa, rymliga och underbart sköna! Dessa kommer jag bo i nu och definitvit i höst när jag sitter här och myser med mitt barn.

Snart har denna dag också gott, dagarna rullar minsann på. Och på tisdag är det bara 3 veckor kvar tills jag får föda här. KNIP, KNIP, KNIP !!!

Och till sist mina kära vänner så bjuder jag på en bild på kära Jerry som bara tokälskade kartongerna efter barnvagns och bilbarnstolssakerna igår... allt som kallas kartong och påse ska han minsann ta sig i, vad är det för fel på honom egentligen? :D

Min älskade Bugaboo !

Nu har äntligen min älskade Bugaboo kommit hem till mig! Med både ligg- och sittdel, tillhörande brun åkpåse, deras skötväska samt snöhjulen till i vinter. Och jag kan absolut inte vara mer nöjd än vad jag redan var när jag beställde den. Allt kändes så avlägset när jag stod där i affären i juni och nu helt plötsligt står den hemma hos mig och bara väntar på vårt älskade barn! Älskar verkligen den oranga färgen och den passar perfekt till det bruna.

Och kanske till den viktigaste händelsen idag....

Nummer 1: Jag klarade av den andra glukosbelastningen (smakade som vanligt päckel!) och mina värden såg bra ut efter de 2 vilande timmarna i deras vilorum som jag fick låna.

Nummer 2: Undersökningen hos läkaren på förlossningen visade ingen förändring, tappen står kvar på 13 mm och bebisens huvud ligger tätt emot tappen nu (inget fostervatten emellan som innan) Dock visade CTG att jag hade väldigt starka sammandragningar, var uppe på 80 idag. Förut har de pendlat mellan 10 till max 60. Det var väl inte läkaren så glad över men det var livmodertappen som var viktigast att den inte påverkats av detta. Så nu är det bara att hålla tummarna till fredag då det blir undersökning igen.

Nu mina kära vänner blir det ett avsnitt av tre kronor och senare ikväll är det ju Rena Rama Rolf och sedan Fångarna på fortet. En nostalgi kväll.

Maraton.

Imorgon får vi äntligen hem våran barnvagn + tillbehör samt bilbarnstolen. Och hur mycket har jag då inte längtat efter detta? När vi var där i juni och beställde den så kändes allt så avlägset till vi skulle få åka och hämta den. Visst, jag hade sett fram emot och följa med men nu får min kära sambo fixa detta själv när han ändå är i Jönköping på andra ärenden. Har sagt till honom att gå en sväng på Ikea med och handla lite också, han som verkligen älskar Ikea ;)

Denna dag kommer bestå av Tre kronor maraton med mannen i huset nu när han väl är ledig efter att ha jobbat hela helgen. Snart är hela säsong 1 avklarad och "bara" 9 kvar. Jag har nog sysselsättning i flera år framöver känns det som...

Nej, nu blir det att förflytta mig från soffan in till datarummet där min luftmadrass ligger redo. Måste tänka på annat idag, är oerhört nervös inför morgondagens undersökning. Får magknip så fort jag tänker på att de ska mäta livmodertappen. Och ovissheten hur det kommer se ut och om jag ens kommer få åka hem därifrån efteråt. Känns som det är dags att ha med sig en packad väska varje gång man ska dit.. Hur kunde det bli såhär? :(

Hemkomst från förlossning & trevligt besök.

Natten som spenderades på förlossningen inatt var ingen höjdare. Först och främst barnmorskor och undersköterskor som skulle fnittra hela natten - utanför min dörr. Och till råga på allt har jag fått förklarat för mig att jag har krypningar i benen på nätterna, det gör fruktansvärt ont. Så efter att ha bett om både öroproppar och panodil så somnade jag gott kl 02.30 ungefär. Men vaknade snabbt upp igen 06.30 då dagpersonalen kom till sitt jobb. Då var det minsann ingen idé att försöka somna om. Jag ville ju bara få min undersökning gjord och få åka hem!

Och där låg jag, halvtimmen gick, timmen gick och flera timmar gick och ingen läkare i sikte som de hade lovat på kvällen. Började få ont i magen av att jag var så nervös om tappen skulle ha minskat eller inte. Villkoret för att åka hem var ju att den hade avstannat. Men så kom hon, älskade Eva. Tappen pendlade mellan 12-14 mm och jag får åka hem. Vilket lyckorus! Började disskutera att jag har min glukosbelastning kvar som skall göras på måndag men läkaren höll med mig, är väldigt dumt att fara fram och tillbaka i onödan när vi kan göra allt på ett och samma ställe. Så på tisdag blir det glukosbelastning och undersökning av tappen på sjukhuset. Men en tråkig sak hände såklart, föräldrarutbildningen som sätter igång 1 september får jag inte gå på. De anser att det blir en alldeles för mycket för min stackars kropp. Så sambon får minsann gå dit själv - utan mig! Men en av mina gravida väninnor har lovat att snällt ta hand om honom där - tack! Sen får väl mannen ha föräldrarutbildning för mig här hemma istället helt enkelt. Vi får göra det bästa av situationen.

Nog om det, eftermiddagen har varit hur bra som helst. Har haft stor besök av vän med familj här och vi har bara myst, skvaller hit och skvaller dit. Tiden går lite snabbare när någon håller mig sällskap. Speciellt när mannen här hemma jobbar hela dagen lång.
Men imorgon får jag matlagningshjälp, min kära far och lillebror ska komma hit och ordna detta åt mig. Dom där Findus färdigportionerna är ingen häjdare...

Men nu ska ni få ett bildbevis att mitt kära barn växer och gror där inne i min mage.

Vecka 32 (31+0) <3

Inga glada nyheter att berätta.

Jag kom till MVC strax innan kl 10.30 precis som jag skulle, faktiskt med ett glatt leende att få gå dit igen. Jag hälsade på min barnmorska som blev glad av att se mig igen och det togs lite blodprover och blodtryck. Allt såg perfekt ut! Men lyckan varade inte speciellt länge..

Läkaren ropade upp mitt namn och där gick jag in i det lilla rummet. Jag berättade att jag mår bra trots omständigheterna, visst har jag haft ont under veckan men det har faktiskt gått över. Vi mätte magen - normalstor, lyssnade på hjärtat - slog fint! Men sen..
Då skulle livmodertappen mätas, sist var den 25 mm, alltså för en ynka vecka sedan.
Först säger läkaren - det ser ut som innan. Jag pustar ut, men det gick kanske 15 sekunder... - " Jag måste tyvärr ta tillbaka det där jag sa, din tapp är bara 13 mm och det bara minskar så fort ditt barn trycker med huvudet neråt". Jaha, och vad betyder nu detta, vräker jag ur mig. " Jag vågar inte släppa hem dig, jag ringer till förlossningen direkt."

Detta kan bara inte vara sant tänkte jag, inte nu igen. Men nu ligger jag här på ett rum på förlossningen, ensam. Sambon jobbar helg och här är jag. Jag skulle ju vara hemma idag, en mycket god vän skulle komma och hälsa på. Jag skulle fått mitt hår färgat och mysa lite med hennes barn. Men icke.

Läkaren var här inne hos mig för en stund sedan, satt och pratade lite.. får en ny undersökning imorgon morgon innan hon går av sitt pass och är det oförändrat får jag åka hem igen och sedan få täta kontroller för att stilla min egen oro och även deras.

Så snälla, låt det vara oförändrat imorgon! Finns det högre makter som kan hjälpa mig?

Tre kronor.

Denna dag började precis som igår fast den stora skillnaden var frukost på sängen. Och hur mycket uppskattar man då inte det? Tänk om man kunde få det sen när barnet är fött också? Kanske borde börja förhandla det redan nu.

Denna dag har det varit Tre kronor maraton här hemma. Ni vet den där serien som gick på tv4 för typ 100 år sedan, nja nu överdrev jag... ska jag vara ärlig minns jag inte hur många år sedan det kan vara. Längesen i alla fall för när jag frågade min lillebror så hade han aldrig hört talas om serien och han är 17 år. Så jag konstaterade att det var ett tag sedan. Och jag kom på en brilliant idé för att ens kunna fullfölja detta maraton då alla avsnitt ligger på den stationära datorn. Jag kan inte sitta upp för länge, både för att jag inte får men också för att jag inte klarar av det rent fysiskt. Efter en stund blev jag helt yr och fick det där illamåendet som jag fick stå ut med från vecka 4-13. Så vi blåste upp min luftmadrass, en sådan som blåser upp av sig själv genom att sätta en sladd i väggen. En alldeles utmärkt idé. Och där har jag legat från och till sedan kl 11.00 med undantag av en pizza. Så fort jag ser den där Sten Frisk får jag rysningar, han är lika obehaglig idag som han var då. Tänk att man kan tycka att en person är så obehaglig trots att människan inte ens finns på riktigt.

  Ni minns väl honom?

(bild lånad av http://www.google.com/)

Nu börjar klockan ticka mot 20.00 och jag ska försöka ta mig an serien Parenthood på tv3 som jag missat ett ex antal avsnitt på grund av att Ryhov inte hade den kanalen, varför just den kanalen då man har alla andra? Hoppas innerligt att jag inte kommer känna mig helt bortblåst...

Morgondagen kommer börja med läkarbesök för att se så vårt barn har det bra inne i magen, håll tummarna åt oss!

Förvärkar, sängläge, sparkar och frustration!

Efter att ha funderat en stund på morgonkvisten har jag kommit på att det där med förvärkar är nog min grej. Eller snarare, varannandag metoden och jag får inse att detta kommer jag få leva med i säkert 2 månader till. Precis som en vän sa till mig idag; - Du kommer säkert gå över 2 veckor! Självklart kommer jag det med min otur. Detta vilande kommer säkert göra att bebisen blir mer och mer envis och kommer nog ligga och gro där inne mer än vad jag själv önskar. Men tänk ändå vad ens egna tankar jag flyga åt olika håll (?!) Från ena dagen vara skräckslagen att barnet ska komma alldeles för tidigt till att helt plötsligt tro att man kommer gå över tiden. Jag vet faktiskt inte hur jag ska tänka, ska jag vara rädd för en förtidig födsel eller gå runt och förlikna sig med tanken att gå över tiden och bara bli mer och mer orörlig. Och vet ni vad? Det finns faktiskt inget rätt svar, den enda personen som kan svara på detta är bebisen själv som just för tillfället tycker om att trycka ut sina långa ben mot mina revben.

Och så kommer vi till det här med sängläge. Från och med första dagen på förlossningen i Eksjö har jag blivit beådrad att vara i sängläge. Alltså att ligga ner och högst sitta upp en liten stund hela dagarna långa. Till en början kunde jag nog inte förstå vad detta innebar. Men allt eftersom dagarna gick på Ryhov förstod jag, detta kommer bli mitt liv i många veckor till. Om jag ska vara ärlig känns det som att man är fänglsad i sitt eget hem. Jag får inte göra det, och inte det osv. Jag har en stackars sambo som får stå ut med mina order om att tvätta, städa, laga mat, hämta det och det och det åt mig hela tiden. Det är ett under att han står ut! Kan bara själv sätta mig in i situationen och jag hade blivit galen. Men att genast börja tänka på verkligheten så gör vi precis allt för att just du ska stanna hos mamma ett tag till.

Jag börjar nog få rutin på mina dagar, de liknar nästan varandra till 100 % om nu jag inte får besök. Morgonen börjar med att vakna till runt ca 10.00 och då börjar Doctors på tv4. Och hur amerikanskt kan inte det programmet bli? Man får ta allt med en nypa salt. Till detta blir det frukost och sedan "kliva upp" kl 11.00 för att förflytta sig till soffan. Min trogna soffa. Och här sitter jag nu i skrivande stund och inser att jag kommer sitta här i 9 timmar till! Om vi bortser från när jag måste gå till köket och värma min mat.

Det här är mitt liv, min vardag. Men tänk er, snart kommer allt se väldigt annorlunda ut.

Detta är mitt dagliga sällskap, vår älskade Jerry.

..och till sist, nu kan alla som vill kommentera. Glömsk som jag kan vara så hade jag glömt att fixa till den inställningen. Så kommentera hej vilt :)

Efter mycket tänkande..

Efter mycket tänkande och övertalande har jag nu tagit tag i detta. Detta är min blogg med mina tankar och erfarenheter och där emellan. Här kommer ni att få följa min vardag, min väg till att bli mamma men även allt annat som snurrar omkring mitt liv.

Idagsläget känns det som att jag är inlåst i mitt eget hem. Det var väl inte så det skulle bli ?
Det är nu lite över 3 veckor sedan jag fick den där magkänslan som sa att jag ska nog minsann ringa in till förlossningen. Jag kände inte alls igen min egen kropp. Väl framme på förlossningen möter jag en läkare som säger direkt; - Har ditt vatten gått? Mitt vatten, svarar jag. Nej, nej det hoppas jag verkligen inte. Det kopplades CTG direkt och där ligger jag och förstår absolut ingenting, vadå CTG? Vadå sammandragningar? Hur känns dom? På skärmen kunde jag se en kurva som gick som en berg- och dalbana. Jaha, tänkte jag. Är det så sammandragningar ser ut? Men jag känner väl inget annorlunda nu? Efter 10 minuter kommer en läkare inrusande till mitt rum och påstår att jag genast skall genomgå en undersökning av livmodertappen. Det hämtades rullstol och nu for det tusen tankar i mitt huvud, "nu ska jag väl inte föda något barn?".

Under själva undersökningen säger inte läkaren så mycket, jag rullas tillbaka till förlossningssalen. Läkaren ser allvarlig ut och lyckas verkligen skrämma upp mig rejält genom att säga; - Rebecka, hade du inte kommit in idag så hade fött ett barn (?!)
Där ligger jag och det första jag får ur mig är; Men jag ska ju till Ullared, jag ska till Falkenberg.. hur dum får jag vara? Dit kan jag väl inte åka när han står och säger att barnet är påväg ut !!

Fick en bricanylspruta och allt lugnade ner sig. Det bästa av allt, jag fick åka hem och sova i min egna säng och försöka smälta allt som skett mellan 20.00-24.00....

Halva natten fick jag i alla fall sova men direkt när det blev morgon hade jag den där magkänslan igen att det stod faktiskt inte rätt till. Efter ett rådsamtal med min kära mor ringer jag återigen till förlossningen och de ber mig komma upp igen. Samma veva igen, CTG med samma resultat som gårdagen. Nu sattes det in bricanyl i dropp och det kändes som hjärtat skulle hoppa ur min egen kropp efter att detta medel pumpats in i blodet på mig. Där ligger jag nu, i förlossningsrummet både nervös, ett hjärta som skenar och händer som skakar.

En annan läkare kommer in och vill undersöka livmodertappen igen, och gissa vad? Jag är öppen 1 cm ! Snurrig som jag var fattade jag absolut ingenting och speciellt inte allvaret i det hela. De avvaktar men under senare timmar får jag ont, ont, ont. Jag kunde inte sätta fingret på hur denna känsla ter sig. Det gjorde bara ont. Till kvällen somnar jag gott av ren utmattning, men vaknar upp kl 01.00 och inser att droppet har tagit slut, nu satte smärtan igång igen. Barnmorskan som kommer in i min sal säger direkt att de ska ringa till Ryhov i Jönköping för här i Eksjö kan vi inte förlösa ett barn i v 28. Det gick ca 10 minuter och tillbaka kommer hon och säger; - Ambulansen är här om 15 minuter, nu måste vi packa dina saker.
Vadå ambulans? Ska jag åka i ambulans? Ska jag föda barn nu? Nej, nej nu får ni väl lägga av! Precis så tänkte jag, detta var urfånigt!

Men där kom dom, två glada män med en bår och jag rullades ut till ambulansen. Tur var väl att en trevlig barnmorska följde med mig och resan gick lite fortare än vad den skulle tagit om jag själv kört. Vipps, så var jag där bland barnskrik och skrikande mammor. Men jag då, det ska väl i alla fall dröja 10 veckor till innan jag ska ligga här och skrika av smärta och sedan få höra mitt eget barn för första gången? Jag kände mig felplacerad. Men där hamnade jag i 1 vecka, varje dag det kom in en läkare så sa han/hon att det kan handla om timmar tills ditt barn kommer. Det sprutades in cortison för att utveckla barnets lungor fortare och en kvinna från neontalavdelningen kom och berättade om hur det kommer bli för vårt barn där.

Nu får det vara nog, tänkte jag. Troligtvis hade jag hamnat i en chock, och det första jag tänkte på nu var att jag inte handlat klart allt till barnet. Nu i efterhand tänker jag istället; - Hur kunde jag tänka på det då? Barnet kan komma närsom och du tänker på sådana saker?

Men allt lugnade ner sig trots alla envisa sammandragningar och jag rullades upp till BB-vårdavdelning med andra mammor i samma situiation fast också bland alla förlösta bebisar som var otroligt söta. Detta fick mig bara att längta ännu mer, fast inte just nu.

Jag har fått komma HEM! Hem till min egen säng, hem till mina saker, hem till datorn, hem till min sambo men framförallt hem till Jerry, min älskade Jerry. Nu tar vi en dag i taget och hoppas på att få vänta några veckor till, tills du kommer.