Efter mycket tänkande..

Efter mycket tänkande och övertalande har jag nu tagit tag i detta. Detta är min blogg med mina tankar och erfarenheter och där emellan. Här kommer ni att få följa min vardag, min väg till att bli mamma men även allt annat som snurrar omkring mitt liv.

Idagsläget känns det som att jag är inlåst i mitt eget hem. Det var väl inte så det skulle bli ?
Det är nu lite över 3 veckor sedan jag fick den där magkänslan som sa att jag ska nog minsann ringa in till förlossningen. Jag kände inte alls igen min egen kropp. Väl framme på förlossningen möter jag en läkare som säger direkt; - Har ditt vatten gått? Mitt vatten, svarar jag. Nej, nej det hoppas jag verkligen inte. Det kopplades CTG direkt och där ligger jag och förstår absolut ingenting, vadå CTG? Vadå sammandragningar? Hur känns dom? På skärmen kunde jag se en kurva som gick som en berg- och dalbana. Jaha, tänkte jag. Är det så sammandragningar ser ut? Men jag känner väl inget annorlunda nu? Efter 10 minuter kommer en läkare inrusande till mitt rum och påstår att jag genast skall genomgå en undersökning av livmodertappen. Det hämtades rullstol och nu for det tusen tankar i mitt huvud, "nu ska jag väl inte föda något barn?".

Under själva undersökningen säger inte läkaren så mycket, jag rullas tillbaka till förlossningssalen. Läkaren ser allvarlig ut och lyckas verkligen skrämma upp mig rejält genom att säga; - Rebecka, hade du inte kommit in idag så hade fött ett barn (?!)
Där ligger jag och det första jag får ur mig är; Men jag ska ju till Ullared, jag ska till Falkenberg.. hur dum får jag vara? Dit kan jag väl inte åka när han står och säger att barnet är påväg ut !!

Fick en bricanylspruta och allt lugnade ner sig. Det bästa av allt, jag fick åka hem och sova i min egna säng och försöka smälta allt som skett mellan 20.00-24.00....

Halva natten fick jag i alla fall sova men direkt när det blev morgon hade jag den där magkänslan igen att det stod faktiskt inte rätt till. Efter ett rådsamtal med min kära mor ringer jag återigen till förlossningen och de ber mig komma upp igen. Samma veva igen, CTG med samma resultat som gårdagen. Nu sattes det in bricanyl i dropp och det kändes som hjärtat skulle hoppa ur min egen kropp efter att detta medel pumpats in i blodet på mig. Där ligger jag nu, i förlossningsrummet både nervös, ett hjärta som skenar och händer som skakar.

En annan läkare kommer in och vill undersöka livmodertappen igen, och gissa vad? Jag är öppen 1 cm ! Snurrig som jag var fattade jag absolut ingenting och speciellt inte allvaret i det hela. De avvaktar men under senare timmar får jag ont, ont, ont. Jag kunde inte sätta fingret på hur denna känsla ter sig. Det gjorde bara ont. Till kvällen somnar jag gott av ren utmattning, men vaknar upp kl 01.00 och inser att droppet har tagit slut, nu satte smärtan igång igen. Barnmorskan som kommer in i min sal säger direkt att de ska ringa till Ryhov i Jönköping för här i Eksjö kan vi inte förlösa ett barn i v 28. Det gick ca 10 minuter och tillbaka kommer hon och säger; - Ambulansen är här om 15 minuter, nu måste vi packa dina saker.
Vadå ambulans? Ska jag åka i ambulans? Ska jag föda barn nu? Nej, nej nu får ni väl lägga av! Precis så tänkte jag, detta var urfånigt!

Men där kom dom, två glada män med en bår och jag rullades ut till ambulansen. Tur var väl att en trevlig barnmorska följde med mig och resan gick lite fortare än vad den skulle tagit om jag själv kört. Vipps, så var jag där bland barnskrik och skrikande mammor. Men jag då, det ska väl i alla fall dröja 10 veckor till innan jag ska ligga här och skrika av smärta och sedan få höra mitt eget barn för första gången? Jag kände mig felplacerad. Men där hamnade jag i 1 vecka, varje dag det kom in en läkare så sa han/hon att det kan handla om timmar tills ditt barn kommer. Det sprutades in cortison för att utveckla barnets lungor fortare och en kvinna från neontalavdelningen kom och berättade om hur det kommer bli för vårt barn där.

Nu får det vara nog, tänkte jag. Troligtvis hade jag hamnat i en chock, och det första jag tänkte på nu var att jag inte handlat klart allt till barnet. Nu i efterhand tänker jag istället; - Hur kunde jag tänka på det då? Barnet kan komma närsom och du tänker på sådana saker?

Men allt lugnade ner sig trots alla envisa sammandragningar och jag rullades upp till BB-vårdavdelning med andra mammor i samma situiation fast också bland alla förlösta bebisar som var otroligt söta. Detta fick mig bara att längta ännu mer, fast inte just nu.

Jag har fått komma HEM! Hem till min egen säng, hem till mina saker, hem till datorn, hem till min sambo men framförallt hem till Jerry, min älskade Jerry. Nu tar vi en dag i taget och hoppas på att få vänta några veckor till, tills du kommer.