Denna dag har inte kunnat bli så mycket bättre än vad den varit. Runt lunch kom en mycket kär vän till mig hit och hennes lilla dotter såklart. Vi har pratat, skrattat och myst med lillflickan. Vissa personer kan man verkligen prata med allt om, och vissa inte. Detta blev verkligen konstaterat idag när vi satt och åt. Man behöver inte sitta och fundera på vad man ska prata om, utan allt faller sig naturligt. Det kallar jag riktig vänskap - inga krav, inga måsten för allt faller sig naturligt. Och jag blir så glad när folk kommer hit nu när jag själv inte kan ta mig någonstans. Man uppskattar dessa stunder lite extra och värdestätter stunderna på ett helt annat sätt.
Imorgon är den stora dagen kommen för denna veckan igen. Nästan så jag tycker att det nyss var fredag förra veckan men nu har ytterligare en vecka gått och vet ni? Jag är så tacksam! Läkarbesök är det som sagt dags för imorgon och jag hoppas innerligt att allt ser lika bra ut som förra veckan så jag snart får börja röra på mig. Men 21 september måste passera först och gud vad jag längtar efter denna dag! Det finns så mycket man vill göra som man annars egentligen inte har uppskattat. Tänk bara en promenad på stan (ja, denna stad är väldigt liten och alla affärerna gör man på 10 minuter). Tänk bara att få ta en promenad runt kvarteret eller bara kunna åka till en annan stad och strosa omkring en liten stund. Absolut inget märkvärdigt. Det här har varit vardagsmat innan, inget man tänkt speciellt mycket på. Men nu när man inte får göra det så får man ett annat perspektiv på saker och ting. Man måste lära sig att uppskatta småsaker! Jag behöver inte åka till Mallorca för att vara nöjd, det räcker med att få gå utanför dörren så blir jag glad. Och imorgon är en sådan dag kommen, jag får sätta mig i bilen, jag får gå några meter utomhus i den friska luften, jag får se andra människor, jag får känna mig lite fri.
Ligger här på dagarna och drömmer mig bort i mitt kommande liv som mamma. Och såklart seglar jag säkert iväg i mina tankar och vissa blir orealistiska. Men saker brukar bli vad man gör dem till. Inget är rätt eller fel, man får göra på sitt sätt. Vi alla gör olika, vi alla är olika som människor men alla ska behandlas med respekt. Och ibland funderar man; hur kommer jag bli som mamma? Blir jag lik min egen eller kommer jag bli en "egen mamma" som bara är jag och ingen annan? Jag hoppas jag får lite av varje, blir nog ganska lagom. Den tiden är snart kommen.... Det kan i mitt fall handla om timmar, dagar, veckor. Ingen vet. Detta gör mig både rädd, förvirrad men samtidigt ser jag så mycket fram emot den dagen. Önskar bara man kunde få veta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar